Bondeliv

Alltså. Det där med lycka.
Jag antar att jag alltid har trott att det är något mer jag måste erhålla för att erhålla den. Vid tioårs ålder låg lyckan i att vara vuxen och sköta sig själv. Ack så fel jag hade.
Vid trettonårsåldern började en livslång vänskap med målet ”hitta the lööve of you life”. Bara HAN dök upp, då skulle jag bli hel. Och lycklig.
Vid tjugoårsålder då låg lyckan i ett arbete efter studierna och givetvis en pojkvän.

Idag… Vet jag inte.
Jag har jobb, två jobb som ger mig väl med pengar i kassan. Men hur jäkla klyschigt det än låter så finns det inte tillräckligt mycket pengar i världen som kan köpa lycka. Dessvärre verkar det nästan som om ju rikare jag blir, desto olyckligare blir jag. Missförstå mig rätt, jag vill inte bli arbetslös eller inte klara mig. Men ja… En lottovinst är nog fullkomligt bortkastad på mig.

Någonstans finns nog den inpräntade tanken att den stora kärleken skall göra mig lycklig. Eller en familj. Eller eller eller…
Men lyckligast är jag när jag får arbeta med kroppen, vara ute, träffa goda vänner, resa, uppleva och se de mina må bra och ha så jag klarar mig ekonomiskt, utan överflöd.

Denna höst denna höst(jag vet, först är det en sommar)…
Jag velar fram och tillbaka ang. jobb. Det är här hela denna lycka.-diskussionen grundar sig i. Ska jag ta det jobbet, ska jag ta det andra jobbet? Eller ska jag ta båda? Eller kanske inget? Kommer jag orka jobba hela sommaren, hösten, vintern, våren och sommaren? Då har jag jobbat konstant sedan våren 2011, med den längsta semestern över jul (nästan 2 veckor).Och slutar hösten 2013… Och jag vet, jag VET att bönderna i detta fantastiska land jobbar på samma sätt. Men jag får för mig att jag skulle klara det lättare att vara bonde och jobba hela tiden, än att arbeta med det jag arbetar med nu, utan semester.

Jag ska orka. Jag ska hålla. Jag vill leva också.

Mina höns har fått ett sommarhus. En fin timrad stuga med tillhörande rastgård. Tanken är att de skall få gå fritt i trädgården sen under sommaren.

Meeen… Då är frågan, hur lär man hönsen vart de får vara och inte? Alltså, hur uppfostrar man höns? Kossor kan jag, ganska bra. Men inom hönsområdet är jag tämligen bortkommen.

Tips mottages gärna!

Jada jada. Jag ska skriva ett vettigt inlägg snart. Men känner mig lite nere ang. kärleken då jag precis har ”gjort slut på riktigt med någon jag inte har varit tillsammans med”. Orkar inte förklara, det är bara löjligt och jobbigt på en och samma gång. Men! Nu tänker jag såhär. Jag ska baske mig hitta kärleken och jag har varit så förstående och tullat på mina krav, alla gångerna! Och det har bara slutat i katastrof. Så inga fler stolpskott. This is it, detta här är vad jag vill ha.

Flyttbar intelligent bonde/dräng/jäkligt intresserad av lantbruk av manligt kön sökes.

Du ska:

• Tycka att det är roligt att hjälpa till (tål inte folk som bara sitter och tittar på medanns man själv försöker att göra nått)
• Inte ha någon slags homofobi eller rasistiska åsikter
• Vet hur man lagar till en älgstek och hur man botar vänstervriden löpmage
• Ha en stor portion humor
• Tycka om starka kvinnor
• Älska katter
• Har ett sunt miljötänk
• Inte håller på med dåligheter som knark eller liknande
• Vara händig!
• Tala om för mig ibland, kanske en gång i månaden att jag är vacker. Gärna när jag står ute i kohagen till knäna i lera och med en kalv tuggandes på mitt hår
• Tycka om att diskutera
• Respektera liv
• Vara mellan 24-37 år
• Tycka om barn
• tycka att familjen är viktig
• Prioritera mig över tv:n
• Tycka om att göra saker
• Bra på att hitta svamp
• Vara lite sunt svartsjuk men om du förföljer mig kommer det inte att fungera
• Anse att man måste ha ett eget liv för att kunna dela det
• Vara rökfri, jag kan godta om du snusar portionssnus
• Givetvis vara en grekisk gud i sängen, men det går alltid att lära upp
• Förhoppningsvis tycka att det är lite roligt att dansa
• Vara öppen för nya saker

Utseendet spelar ingen roll men jag vet av erfarenhet att karlar som är mindre än mig inte känns lika trygga. Men! Detta beror givetvis på personlighet mer än kroppsstorlek.

Och kom inte och säg att det är för höga krav! Det är det så baske mig inte! Jag anser att om jag själv kan uppfylla dem och jag är bara en, så ska väl någon annan också kunna ha dessa egenskaper!

Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt att jag är klar med vissa saker. Att de ska grävas ner i jord och att morgondaggen skall svepa bort det sista av historien. Så att man kan få en fräsch start… En nystart i livet då allt är annorlunda.

Som om en endaste natt skulle göra skillnad i de stora besluten.

Det är samma tänk på nyårsnatten. Att så fort klockan slår tolv händer något magiskt. Allt det som VAR, det ÄR inte längre. Problemet är att det sker ingenting magiskt när klockan slår tolv den 31:a december. Och det händer inget magiskt efter en natt. Man är precis samma gamla människa i samma gamla kropp med samma gamla tankar inkörd i samma gamla hjulspår. Att se hjulspåren betyder inte att man slutat gå i dem.

Det finns ingen magisk lösning för att lösa de största knutarna inom en själv. Det finns ingen bumbibärssaft eller bamsehonung, eller för er som är riktigt gammla i gamet- spenat, som bara löser allt… Det kräver jobb, tårar och energi att hamna rätt på banan när man har hamnat fel.

Men jag säger det, halva mitt kungarike för en flaska bumbibärssaft.

Guu se jä längter te å bli gammel å slepper te å va så strulut.

Om sanninga ska fram ”ser jä ôpp te” människer som har lit livserfarenhet i bakfecka. Kanske ä ja gammelmodig eller rent utå lellgammel men se nôn Lady Gaga dä kommer no alri te å bli nån idol- te tröts att jänta har e fina röst.

Men di jä verkligen försker te å ta lärdom utå och di som jä tänker lite extra på när de vekti besluta står för dörra, dä ä di äller som fortfarande smiler tröts att liv kanske int allti har bur säj varsamt fram mä di.

Så jä ser fram emot te å sett i gungstoln och smil jä me. Far min, han säger allti att klok dä kan en va fra början. Men vis, dä blir en mä åra

Något av det bästa med att ha ett stort hus ute på en gård är att man kan skruva upp volymen och spela luftgitarr i köket!

Jag har grunnat en del på det här med förebilder… Som lärare har jag, även om det inte ingår i mitt anställningsavtal, ett ansvar att vara en bra förebild för mina elever. Som sagt, så har jag då grunnat mycket på vad det är. Det jag har kommit fram till är att det finns alldeles för många vusna som tror att de måste spela någon knasig roll som inte är de egentligen.

Det är därför jag har en rosa uggla på mitt skrivbord. Det är därför mina elever får göra celler av återvunnet material. Det är därför jag lär dem vad som händer när de dricker alkohol och vad de ska göra åt det. Det är också därför skiter i vad jag har på mig så länge det inte är stötande. Och visst faen  svär jag ibland även om det är sällan. Och framför allt går jag glaerligen ifrån normen om vad som ska läras ut, jag vill att mina elever ska att lära för livet. Vem BRYR sig egentligen om en atom om man inte fattar vad man ska ha den till?

Och det är därför jag, varje fredag kl 15-16 då vi har biologi B, inleder med en riktigt uppåttjack till låt. Det är vår fredagslåt och den ska spelas på hög volym när eleverna kommer in. Andra elever, lärare och personal kikar in och funderar på vad vi håller på med och om de också får vara med

Vi behöver fler som bara är de som de är, utan påmålade masker, normer eller åsikter. Våga vara du! Du är ju grym, och kommer alltid vara det om du bara behåller din äkthet.

Nu sitter jag här och funderar på om man får anställa någon bara för att man har blivit lite småkär i den….

Du spelar roll, se och dela nu

Jä sitter här å grunner på detta här fenomenet ”utbrändhet”.

Nu är jag i och för sig så ung att jag inte kan komma med personliga erfarenheter, men visst känns det som om utbrändhet eller att ”gå in i väggen” är en nutidssjukdom. Blev man utbränd förr?

Anledningen till att detta ämnen har dykt upp i skallen på mig, är att en kollega till mig nu har gått in i väggen. Det är en ung kvinna, precis som jag. Det gör givetvis att man funderar, dels har det visat sig att det är mestadelen kvinnor som går in i väggen i alla fall på min ena arbetsplats. Detta tror jag grundar sig i ett samhällsproblem, vi kvinnor ska alltid vara så förbaskat ”duktiga” och ordna och fixa det som någon annan inte klarat av.  Förutom att göra ett minst lika bra arbete som männen ska vi också (enligt normen) ta hand om familjen, huset och oss själva. Jag säger inte att männen har mindre krav på sig, men de kanske är mer vana att säga NEJ och att sätta egna gränser. Men sen ser jag också till bönderna, det är inte vanligt att man hör om bönder som går in i väggen. När jag diskuterade detta med min far var det givna svaret ”vi har inte tid”… Kanske är det så, att genom att vara bonde så finns det faktiskt andra (i detta fallet tänker jag på djuren) som är 100% beroende av just dig. Du är värd något och du är inte utbytbar. Dels tror jag benhårt på det sunda i att arbeta nära naturen, det är inte bra att komma ifrån vårt naturliga habitat.

Sen grunner jag givetvis på om jag ska vara orolig, ska ändå arbeta 110% hela våren och det blir minsann inte mindre i sommar + att jag har ett visst ansvar här hemma på gården. Men jag tänker såhär: Så länge det är ROLIGT så är det okej. Dessutom funderar jag på om det hela dels handlar om inställning till arbete, jag är ju van sedan jag var liten att arbeta. Vi fick givetvis hjälpa till hela tiden. Det var kossorn, potatis, granplantor, ris, hö, gräsmattor, mat, disk, djur ect ect. Kanske är det enklare om man är van att arbeta mycket.

Jag betvivlar inte på att de som är utbrända inte är sjuka. Jag tycker bara det är lite skrämmande att det är ett sånt vanligt fenomen idag. Och jag undrar givetvis vad det beror på…

Med tanke på Susannes inlägg om närodlat så kom jag att tänka på en av mina lektioner.

Jag har den där konstiga idén att mina elever ska lära sig nått som de faktiskt kan ha användning av i verkliga livet. Så i den nya Gy11- naturkunskapskursen som har starkt fokus på livsstil och den egna personens del i det stora samhället, har vi diskuterat det där med närodlat och ekologiskt. Jag säger inte att jag är en bra lärare, dels därför att jag är vansinnigt svensk i avseendet att försöka visa mina bra sidor. Men också för att det inte är upp till mig att avgöra, det gör eleverna. Men jag tror att jag har en bra bakgrund för att bli en bra lärare. Min uppväxt på bondgård, som inte är överdrivet vanligt i dagens Sverige, kan föra fram sidor och debatter som de annars missar.

Att ni vet om att ni behövs, som bönder och producenter. det finner jag ganska självklart. Men i det stora samhället där merparten av alla barn och ungdomar aldrig har sett en levande ko, än mindre en gris.. ja.. jag tror ju kanske inte att de har samma insikt. Och ni ÄR ju VIKTIGA. Inga bönder = inge mat. Det är något av det mest grundläggande faktumet någonsin. Så när mina elever blev indelade i två läger, där de skulle debattera mot varandra (ekologiskt v/s närodlat) skapades någonting. Helt plötsligt började de tänka, helt plötsligt hände det något. Och inte bara hos en, utan hos flera. Vad händer om alla våra bönder i vår närhet försvinner? Vad är egentligen närodlat och vad det står det för? Ekologisk mat kan inte mätta den ökade folkmängden, vad ska vi göra åt det? Giftpartiklar fastnar i fettvävnaden och lagras för att sedan föras genom näringsvävar och koncentreras- menandes att det vi släpper ut får vi minst i trefallt tillbaka. Kan vi då verkligen stå för att bespruta? Kan vi verkligen stå för att öka växthuseffekten genom våra ökade utsläpp? Är det rimligt att transportera fisk från nordhaven, till kina och tillbaka?  Och hur ställer vi oss till genmodifierade grödor? Är de svaren på vårt problem med att mätta en befolkningsmängd som eskalerar, eller är de ett hot mot vår flora och fauna?

Allt det här är inga enkla frågor, det finns egentligen inga rätta svar… Även om det kanske finns de som tycker att de sitter inne med svaren. Men sanningen är att lika många fördelar som det finns med en sida, lika många nackdelar finns det med en annan. Det enda jag kan hoppas på, är att vi kan ge våra ungdomar och barn redskapen att tänka själv och att tänka kritiskt. För att våga ifrågasätta och för att välja det de tycker är rätt.

Nu har jag lovat en god vän ett bittert inlägg om fylla och tragiska människor i flock som är ute på köttjakt. På det hela taget är det faktiskt inte svårt alla att skriva det. Förutom risken att bli riktigt bitter själv på livet.

Jag var ute igår, på countryfestival och egentligen – do I need to say more? Jag finner det i och för sig fascinerande att det finns människor som tycker att femtiotalet är så mycket bättre än nutiden. Speciellt när de själva aldrig har upplevt det. Jag menar, vem vill inte tillbaka till en tid då kvinnornas plats här i världen var i hemmet och då varken tv, transplantationer eller internet existerade . Vilket två av dem vet jag i alla fall att de använder dagligen. Det är en sak att tycka om stilen, kanske att till och med leva efter den. Men att förakta andra för att de lever i sin tid, det gör mig bara förbannad.

Sen det där med alkoholen, att så många bara måste dricka för att vara sociala. Som om en sluddrande och vinglande människa som återupprepar sig ett x- antal gånger skulle vara mer charmig än någon som i alla fall kan presentera sitt riktiga namn utan att först behöva tänka efter. Denna ljuvliga alkohol, den frigör alla spänningar och ser till att vi alla, som inte redan har en arm omkring oss eller en ring på fingret, är lovliga byten. Här är det helt okej att både klämma och känna och komma med förslag som skall anses oemotståndliga men som i verkligheten bara känns tagiska och om man ska hårddra det, kränkande. Dessutom finner jag mig lite idiotförklarad när en karl som flåsar mig i örat och talar om för mig hur vacker jag är, har gjort samma procedur med fyra kvinnor innan mig där han alla har fått nobben från. Tror han verkligen, att jag ska falla för hans raggande när jag är nr 4 på kön? Vill inte alla känna sig speciella?

Men det är knappast bara karlarna jag känner ett starkt tvivel inför dess intelligens. Jag blir mer än lovligt trött på dessa brudar som av någon outgrundlig anledning ser alla andra tjejer som fienden. Om vi bara kunde samarbeta istället för att för att motarbeta varandra så skulle vi kunna ta över världen, männen skulle inte ha en suck att säga till om. Men neeej…. Det är ju så vettigare att vakta någon medelnolla till karl som har druckit för mycket, så att ingen annan kvinna ska få detta kap! Uppenbarligen är det mindre förnedrande att stå och glo ilsket på alla som har bröst samt clama honom genom att hångla upp honom framför ögonen på potentiella hot, än att ha lite självrespekt och gå därifrån när man inser att man faktiskt inte är hans förstahandsval. Men om man är billig och lätt så är det klart att han väljer henne istället för den man måste jobba lite för. Låter jag bitter? Jag ÄR bitter idag. Förbaskade människor.

Jag förstår inte varför jag utsätter mig för detta, om och om igen. Någonstans driver nog kraften mig att jag så gärna hade velat hitta någon att vakna upp med och äta en leverpastejsmörgås med utan att det ska kännas konstigt. Men cynisk som jag är kan jag glatt konstatera att jag inte kommer hitta honom där. Vill jag ha någon, vill jag ha någon som väljer mig som förstahandsval i nyktert tillstånd. Och som kan skratta med mig när jag glatt ryker av mig t-shirten och sjunger att ”allt syns när man är naken”, någon som faktiskt är lika stark som mig och som jag kan diskutera olika saker med utan att han skräms av min intelligens. Och någon som håller mig i handen bland folk.