Bondeliv

För någon vecka sedan uttalade stadsministern att vi i framtiden måste räkna med att jobba tills vi fyller 75. Detta är egentligen ingen nyhet, vi har länge vetat att vår medellivslängd ökar och självfallet kommer det också medföra att vi måste arbeta längre. Just nu har vi en fördelning där det går 4 arbetande på en pensionär, om mindre än 20 år kommer vi vara 2 arbetare på en pensionär. En helt ohållbar ekvation.

Sverige är dessutom ett av de länder där människor börjar arbeta sent, vissa för att de har svårt att komma in på arbetsmarknaden andra för att de studerar länge. Vid 28 års ålder har 75 % av ungdomarna börjat arbeta. I början av 90-talet hade 75 % börjat arbeta när de var 22 år. Det blir en förkortning av arbetslivet med 6 år på de senaste 20 åren. Vill vi inte acceptera att jobba när vi är äldre, måste vi istället få ungdomar att komma in på arbetsmarknaden tidigare.

I diskussionen framförs ofta att vi nuförtiden är så utarbetade att vi inte orkar arbeta längre än till 65. Men hur kan det då komma sig att de riktigt gamla, som jobbat i mycket kärvare tider, utan lyfthjälpmedel eller moderna arbetsredskap ibland till och med  med undermålig mat,  klarade att göra det. Hälsan beror också på hur man levt sitt liv, om man rökt, ätit sunt, motionerat mm. Vår förlängda medellivslängd borde rimligtvis tyda på att fler lever ett sundare och lättare liv och därför är fullt kapabla att arbeta efter 65.

Men nu till det viktiga.

Det som alla verkligen borde reagera på är orättvisorna. På samma tid som höginkomst-gruppen höjt sin medellivslängd med 7 år, har gruppen med lägst inkomst förlängt sina liv med endast 6 månader. Ska alla jobba längre, måste vi också se till att alla verkligen lever längre och kan ta del av den förlängda medellivslängden.

Vid 61 år kan vi i Sverige själva välja när vi skall gå i pension, men ju längre vi arbetar – desto högre blir pensionen. Vill vi ha högre pension får vi helt enkelt arbeta längre. Därför är det minst sagt orättvist att pensionssystemet är konstruerat efter livsinkomstprincipen. Ju mer pengar vi tjänat när vi arbetat desto högre pension kommer vi få. Problemet är bara att den som slitit mest på sin kropp, jobbat hårdast och lyft tyngst oftast är den som tjänat minst. Den som ägnat sin dag åt möten och att vända papper, är den som tjänat mest. Samtidigt är det en ganska enkel sak att räkna ut vem som verkligen behöver och förtjänar att få gå i pension först.

Det är dags att börja värdesätta kroppsarbete med en rejäl lönehöjning, så att de har råd att sluta arbeta tidigare än de som har ett mindre slitigt jobb.

Till sist måste jag säga att det egentligen är tragiskt att det finns människor som ägnar kraft och tid åt att längta till pensionen. Till att inte längre vara behövd, till att inte ha någon uppgift. Om man hela tiden längtar till framtiden och till det man ska göra ”sedan”, vad finns det då för glädje kvar till det verkliga livet. Det som ska levas här och nu, varje dag. ”Sedan när jag gått i pension” ska jag läsa böcker, börja med en hobby, påta i min trädgård eller ut och resa. Men hallå! En vecka har 168 timmar, de flesta jobbar 40 av dessa. Det innebär att det är 128 kvar. Varje vecka. Livet är till för att levas här och nu, i morgon kan allt vara för sent.