Bondeliv

Nu passar man. En kompis har blivit singel. Plötsligt har hon tid och lust att umgås hittar på vad som helst för att slippa sitta ensam. Men såklart umgås jag, nu när jag har någon som vill göra något. Om jag skulle hitta en karl nu och börja köra samma mot alla andra, så skulle det inte märkas på samma sätt. För ingen av dem har vart singel lika länge som jag. Ingen av dem har tvingats till ensamhet som de, helt ovetandes, har tvingat mig till. Genom att bara anta att singlar har ett så fantastiskt, roligt och fritt sexliv att de inte behöver vänskap. ”Du är ju så stark” Nä, men jag har andningsreflexen kvar, vad fan ska jag göra? Jag vill inte gå ut ensam, varken på bio eller krogen så jag stannar hemma och uthärdar tills någon att umgås med har tid. Du och din älskade isolerar er och lever på kärlek. Skit i allt bara, jag är ju så stark, har ju alltid klarat mig ensam, så jag kan ju lika gärna sitta här ensam ett tag till?

Då tycker du som läsare att jag ska ta inisiativ och ringa och tjata på dem?
Hur kul är det att umgås med folk i relationer egentligen? ”vi ska göra det och det”.(och därför har jag inte tid för dig min sk vän?) ”När vi åkte dit och dit” (ja för vem åker någonstans med en vanlig kompis, när man har en underbar o. fantastisk partner?) ”H*n och jag planerar att…”(man kunde ju inte tänka sig att planera någon gruppaktivitet någon endaste gång? i vår ålder gör man inte ens saker på midsommar eftersom man har ”vuxit ifrån det” ska ta det lugnt i år igen och det ändå inte finns lämplig barnvakt) ”Vi ska ha semester tillsammans”(jaha, men du undrar inte när jag planerar att ha semester så att vi kunde göra nått?). Men jag förväntas att vänta tills du blir singel och då ska jag höra på ditt gnäll om allt du förlorat? Allt det som jag aldrig ens har fått testa, bara få betrakta utifrån när ni gjort ett undantag och bjudit in en singelkompis på fika? Vem ska jag umgås med när ni är upptagna med ert? NI har fan del skuld till mitt eviga singelskap.

Vart hittar man nya vuxenkompisar? Sånna som vill göra saker?

En del människor går från förhållande tillförhållande. Jag fattar inte vart man hittar alla partners, jag fattar inte hur man blir ihop med någon man vill ha. Jag kommer antagligen aldrig förstå det heller, så jag kommer alltid att vara ensam. Men jag har inte heler någon umgängeskrets i vilken eventuella partners kunde finnas.

Maj har förlovat sig med sin nya kille. Hon är så jävla korkad, men lycka till. Egentligen borde hon tacka mig, för utan mig hade hon aldrig flyttat hem och då hade hon aldrig träffat den där snubben. Mina bror har träffat honom, och tycker att han är bra. Vad fint. Har man alla svar kan man ju gå vidare.

Hur orkar man starta om? Det finns inget jag vill. Ibland kollar jag efter utbildningar eller nya jobb, men när jag tittat ett tag ser jag att det inte finns något värt att lägga tid på. För jag har ingen tid. Jag vill inte lägga 2 år på en utbildning, egentligen vill jag ha kunskapen och en titel, men jag vill inte lägga tiden. För i så fall kommer jag ut igen när jag är 37, då ska jag hitta nytt jobb och när jag jobbat där ett tag är jag ca 40. Då är det försent att skaffa familj. Blir jag på smällen under studietiden blir det ingen titel. Sätter jag igång att spara nu, för att åka till storkfabriken kommer jag vara ca 40 jnär jag har råd. Då kommer jag ändå att behöva flytta till min lägenhet lagom till att bastarden kommer. Den jävla förbannade lägenheten. Jag vill inte dit igen, får ångest av att tänka på det. Men bor jag där och har en bastard, kommer jag fortfarande att vara outbildad när mammaledigheten är slut och jag måste börja knega igen. Aldrig att jag kommer ha råd att plugga då. Moment 22. Skjut mig. Jag hatar mitt liv.